Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Filter by Categories
After work
Almedalen
Case
Föreläsning
Frukostseminarium
Frukostseminarium Stockholm
Inbound marketing
Inför valet
Jobba hos oss
Julgåva
Krisövning
Lunchseminarium
Lunchseminarium Göteborg
Lunchseminarium Stockholm
Mingel
Narva lanserar
Narva växer
Nyhet
Panelsamtal
Samarbete
Samtal
Spaning
Tävling
Tips
Veckans spaning
Vinst
Webbinar
Webinar

När postnumret avgör din hälsa

Hälso- och sjukvården i Sverige ska enligt lag vara jämlik. Trots det är det stora skillnader i hälsa och livslängd mellan olika socialt definierade grupper – något som ofta sammanfaller med bostadsadress. Den första juni anordnade Narva ett panelsamtal på temat.

I panelen deltog Susan Dahlbeck, Annie Backman och Nicole Kavander. Susan Dahlbeck har grundat organisationen Healthy Women som arbetar för att stärka tjejers fysiska och psykiska hälsa i Järvaområdet i Stockholm. Annie Backman är medgrundare och medicinskt ansvarig på Care to Translate, en digital medicinsk översättare som möjliggör kommunikation mellan vårdpersonal och patienter. Nicole Kavander är medgrundare till nätverket All of Us som arbetar för mångfald och inkludering i de kreativa näringarna.

Utanförskap ett hinder
Tidigt i samtalet lyfte Susan Dahlbeck fram att många unga kvinnor i vissa områden saknar de nätverk och den gemenskap som uppmuntrar till rörelse. Idrotten, som kan utgöra ett viktigt sammanhang för många, är i vissa fall mansdominerad och svårtillgänglig för kvinnor. Det förekommer en slags segregation i segregationen i vissa bostadsområden. Med utanförskap följer även okunskap – och det finns därför en stor grupp människor som saknar inblick i hur det fungerar att exempelvis söka vård i Sverige. Därför grundade hon Healthy Women som fungerar som en plattform för unga kvinnor som idrottar och samtidigt ett socialt nätverk och gemenskap. Genom skolbesök och synlighet på sociala medier når nätverket ut till flera unga kvinnor i segregerade områden som därigenom får möjlighet att stärka sin hälsa och samtidigt knyta viktiga kontakter.

Språkbarriärer
Annie Backman fyllde i att vården även kan vara svårtillgänglig för de som befinner sig i en vårdprocess. I många fall präglas vårdbesök av språkbarriärer som inte bara komplicerar och tar tid, utan kan vara rentav livsfarliga. 14 procent av befolkningen uppskattas behöva någon form av språkstöd vid kontakt med vården. Vid förbokade vårdmöten finns det möjlighet att få tolk, men inte i övrig kommunikation med sjukvården. Dessutom finns det bara ungefär 2000 tolkar i Sverige varav mindre än 20 är sjukvårdstolkar som talar arabiska, som är ett av de vanligaste minoritetsspråken i Sverige. Care to Translate är ett initiativ för att öka möjligheterna för vårdgivare och vårdtagare att kommunicera på andra språk än svenska.

Strukturella faktorer
Nicole Kavander tog ett steg tillbaka och zoomade ut till makronivå. Hon menade att vi måste fråga oss vilken typ av arbeten som dominerar i segregerade områden, och vilken effekt det har för många människors utsatthet. Det förekommer diskriminering på arbetsmarknaden, och många icke-vita har jobb som inte möjliggör tandläkarbesök eller andra vårdbesök på arbetstid. Flexibla arbetstider är ett privilegium som vi ibland tenderar att ta för givet. Ojämlikheten i vården har med andra ord inte bara med språkfrågan eller den fysiska tillgängligheten att göra, utan också med större, strukturella faktorer.

Inkludering är nyckeln
Panelen landade i att kommunikation måste handla om att bygga broar och skapa förtroende. Genom nätverk går det att sakta men säkert bygga upp och stärka förtroendet för samhället och myndigheterna, samtidigt som människor får möjlighet att dela kunskaper med varandra. Vården kan tillgängliggöras genom att den finns tillgänglig på flera språk, men eftersom det handlar om mer än det så är det viktigt att hela tiden ha målgruppen i centrum i processen.

På önskelistan
Seminariet avslutades med en fråga om vilka politiska initiativ panelen ville se i valrörelsen. Susan Dahlbeck efterlyste fler idrottshallar och andra trygga platser att vara på. Hon formulerade också en idé om att införa ett slags friskvårdsbidrag för barn och unga som inte har råd att idrotta. Men att i stället för att pengarna ska gå till familjer där de riskerar att läggas på annat, kan pengarna gå till de föreningar som driver verksamheterna. Annie Backman slog ett slag för sjuksköterskornas löner och arbetsförhållanden. När sjukvården går på knäna redan som det är blir frågor om inkludering och jämlikhet nedprioriterade. Nicole Kavander ville se ett förtydligande i diskrimineringslagen där det inte bara framgår att det ska göras något, utan också vad som ska göras. Hon avslutade med att rollen som jämställdhetsminister i Sverige i stället borde heta – och vara – jämlikhetsminister.